Born in the wrong Century

"- Yeah, what's that, boss?
 - Which would be worse, to live as a monster or to die as a good man?"


Ångest, ångest i sin vackraste form...

---

Såg äntligen filmen Requiem for a Dream i förra veckan. En film av Darren Aronofsky som även har gjort de underbara Fountain och The Wrestler.
I rollerna ser vi ett vackert par; Jared Leto och Jennifer Connely och vägen till deras förfall.




Requiem for a Dream


Denna film är en film som, så väldigt få, verkligen tär på en.
En film, som verkligen rör vid en.
En film, som verkligen får en att tänka, den får en att känna, den får en att må dåligt, men samtidigt bra, för att man har sett något som faktiskt är meningsfullt, hemskt vart det, men meningsfullt...

Den var, samtidigt som den var hemsk, förfärlig och vidrig en otroligt vacker film.
Precis som den andra filmen jag såg i förra veckan; Shutter Island, fick den en som sagt att tänka och imponeras av hantverket filmen i sig verkligen är.
Shutter Island är den fjärde filmen som är skapad av Martin Scorsese och har Leonardo DiCaprio i huvudrollen, och precis som deras tidigare filmer tillsammans, The Departed, The Aviator och Gangs of New York är det en helt underbar film.




Shutter Island


Något som verkligen slog mig också var att båda dessa filmer har helt underbar musik.
Vilket även den film jag måste se härnäst också har.
Filmen jag skall se härnäst heter A Single Man, med en, vad jag har förstått, helt otrolig Colin Firth i huvudrollen.
Denna film verkar, precis som dessa andra två filmerna, handla väldigt mycket om ångest, och den verkar samtidigt vara en väldigt vacker film.




A Single Man


Känns lite som temat just nu, ett väldigt bra tema.
Vackra filmer, filmer med underbar musik, filmer som får en att känna, filmer som får en att förundras...

---

Ångest, varför skall man ha ångest, varför möter man inte bara upp sina rädslor, tar dem vid hornen och trycker ner dem i backen och säger; Du bestämmer inte över mig, jag bestämmer över dig, mina känslor styr inte mig, jag styr dem.

Låter väl väldigt lätt?
Men det är det självklart inte.

Jag brukade ha ångest för allt möjligt, självklart har jag fortfarande ångest, men det är inte ofta, och inte mycket som framkallar den längre.

Såg filmerna här ovan, de handlar som sagt mycket om ångest, visar den väldigt tydligt.
Förstår inte vad folk är kapabla till att göra ibland för att få något man måste ha, som drogerna i Requiem for a Dream, eller livet utan minnen i Shutter Island.
Fast å andra sidan, nog fan skulle jag själv, och har, gått genom helvetet och tillbaks för något jag inte kan leva utan.
Ibland kommer man ut, bärandes på det man vill ha, det man har sökt, bärandes på detta i sin famn.
Men allt för ofta kommer man ut, efter sin långa färd genom helvete med inget annat än aska i sina händer...

---

Jag lämnar er nu med ett stycke från filmen Requiem for a Dream, dock i en annan version än den som spelas i filmen, men den är fortfarande minst lika ångestdrypande, bara mer pampig...