"I hear you calling me..."
"...just like the vocies in a dream..."
Denna vakna dröm. Varför lever jag alltid i denna vakna dröm?
Varför kan jag inte inte bara somna och sluta drömma.
Måste jag sova för att se verkligheten, då jag alldeles för ofta bara ser drömmarna när jag är vaken.
Genombrott idag, kanske äntligen kan få komma åt allting som ligger på min hårddisk i min trasiga PS3, tack på förhand Jeremy ifall det fungerar ;)
Skall bland annat bli väldigt trevligt att komma åt mitt stora bibliotek som jag, av någon outgrundlig anledning, bara har lagrat där och ingen annanstans.
Dagen min har bestått av lite nytto görande, lite spelande, lite pratande och annars, precis som alltid när jag är ensam, mycket tänkande och drömmande.
Märkte tidigare idag att jag har för mycket känslor som jag aldrig får, kan eller vill släppa lös, och istället släpps de lösa vid de mest konstiga tillfällena.
Tidigare idag, hade tv:n på, de visade prisutdelning till guldmdaljörerna i damernas cvurling, lag Norberg detta OS också, de spelade kramades, svenska nationalsången spelades och efter ett tag var min kind våt.
Varför då?
Varför vid just detta tillfälle?
Varför inte vid alla de andra hundratals tillfällen då det hade passat, då det hade varit rättfärdigat, då jag hade velat?
Jag skriver känslor, jag tänker känslor, jag drömmer känslor, men kan av någon anledning inte låta mig själv känna allt vad jag vill känna.
Skriver jag bara ner mina känslor för att jag inte kan visa dem, tänker jag och lever jag ut mina känslor i mina drömmar för att jag har slutat känna i den verkliga världen?
Har jag slutat känna eller ej?
Det vet jag ej.
Ibland hoppas jag det, ibland önskar jag att jag kunde känna mer.
Ibland önskar jag att jag kunde känna mindre.
Varför känner jag mindre för verkligheten och mindre för drömmarna och tankarna?
En av drömmarna har återkommit till mig i tankarna idag och jag hatar det.
En gång i tiden skrev jag detta till en person.
Detta var skrivet till en person jag trodde skulle finnas kvar.
En person som alltid skulle finnas där.
Men, som med så mycket annat jag har skrivit, så mycket annat jag har sagt, kastas det bara bort.
Kastas bort för att aldrig bli ihågkommet igen...
Uchu kwa angu Malaika na uchu kwa angu Binti Mfalme...
Drömmar, tankar och minnen tar mig tillbaka till den väldigt passande låten Voices in a Dream med Echoes of Eternity.
Trackback
